alla har en historia

Tankarna väller in. Jag skulle inte ha ätit detdär. Jag borde ha joggat imorse. Jag skulle inte ha ätit detdär. Jag borde ha pluggat. Jag skulle inte ha spytt. Jag skulle inte ha köpt detdär. Jag borde ha diskat. Jag skulle inte ha ätit detdär. Jag borde ha spytt. Jag borde ha tränat. Varför gjorde jag det? Varför inte? Varför varför varför varför varför. Jag vill inte gå till skolan för jag är så stor och tråkig och äcklig i jämförelse med alla andra. Hon är smalare. Hon är smalare. Hon är smalare. Hon är duktigare. Hon är smalare. Hon har snyggare hår. Hon är smalare. Alla har nåt som gör dem bättre, finare, roligare. Jag fattar väl själv att det inte lönar sig att jämföra sig själv med andra.. men jag kan inte slå av hjärnan. Var och var endaste människa jag träffar går igenom min sökning. Alla har nåt. Och jag har också mycket att vara stolt över och jag har många kvalitéer som är bra. Men. Ångesten. Hjärnspöken. Jag undrar om min babe tycker att jag är tjock? Jag har ju gått upp i vikt sen vi träffades. Han kanske tycker att jag är äcklig. Han kanske hellre hade någon finare, gladare, smalare.. men samtidigt vet jag att han älskar MIG, att han vill vara med MIG. Jag vet alla dessa saker. Jag är inte dum. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet, allt det som är bra och hur saker och ting är. Men ändå överanalyserar jag allting. Minsta lilla grejen kan jag tänka ut de värsta utfallen på. Jag är konstant orolig över att jag inte duger som jag är, samtidigt som jag vet att jag gör det. Det är som att jag har två olika personer inom mig. Den friska, vanliga. Och monstret, ångesten. Vad ska jag göra? Har funderat i alla år sen jag va tretton att jag kanske borde prata med nån. Men gör jag det så blir det verligt. Allt som har hänt blir verkligt. Och jag vet inte om jag är redo för det. För min skull. För min familjs skull. För mina vänner skull. För min babe... jag vet inte hur saker och ting kommer sluta. Eller om de ens har börjat. Vill jag att nåt ska börja? Längtar jag inte efter ett slut på skiten? 

"Hur mår du? Allt bra med dig? Hur är läget?" Ja jävlar, livet är helt fucking underbart. Och för det mesta är det ju det. Min familj, vänner.. sambo. Jag är så tacksam. Men sen kommer tankarna. Vi ses när vi ses.