carry on my wayward son - kansas
Tjeyna. Har haft en liten hiatus härifrån, har varit rätt upptagen med skola, träning, sjukhus och ett försök till socialt liv. Gick med i 24fitclub för några veckor sen, vi tränar tabata och det är stört roligt. På tisdag börjar 4 veckors fitcamp, vilket passar bra just nu då sambo bestämt sig för att göra en förändring, anlitade PT o.s.v. Det känns som att det kan hända saker. Vi kanske kan bli hälsosammare nu. Och jag lite smalare. Som är det eviga målet såklart. Inte så, inte för smal. Jag vill vara frisk, och hälsosam, och slimmad. Vi får väl se om jag någonsin blir näjd? Det känns inte som det när jag kollar på bilder från förut när jag "var smal" för jag minns att jag kände exakt likadant inför min kropp då, som jag gör nu, när jag gått upp i vikt. Sååå. Jag vet. Det handlar inte om hur jag ser ut, egentligen, utan om hur jag känner inför mig själv.
Iallafall. På onsdag är det dags för operationen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Imorgon ska vi ha informationsmöte med läkarteamet och få ställa frågor och så. Det är bra. Vi är alla mer eller mindre skräckslagna tror jag. Vi brukar alltid vara bra på att prata om saker, i mi familj, men dett ahar vi inte pratat mycket om alls. Det känns so att ingen riktigt vill sätta ord för de läskiga tankarna.. att tänk om hon dör? Tänk om hon inte klarar sig? Tänk om det blir komplikationer? Tänk om hon blir sängliggande resten av livet, med öppet blödande sår på magen? Utan att någonsin mer kunna äta eller dricka? Tänk om, tänkt om, tänk om. Vi lever nog allihoppa i en slags bubbla där "det fortfarande är lång tid innan det är dags för operation" och "det är supermamma, inget kan hända supermamma". Och jag vill inte spräcka bubblan heller men operationen ligger runt hörnet och det finns ingestans att gömma sig längre. Dags att möta verkligheten.
Nu måste jag fortsätta plugga, plugga, plugga. På fredag läggs hemtentan ut, som ska vara klar fredagen efter, och måndagen efter det är det dendär jävla juridiktentan. Sen är det också en hel bok som ska läsas, och uppgifter till den, och en reflektionsuppgift som ska göras efter onsdagens heldag med expressive arts. Puh.
Aja, ha det gött allihoppa! Ska försöka vara lite mer aktiv här! Vi ses när vi ses sötnosar!
Iallafall. På onsdag är det dags för operationen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Imorgon ska vi ha informationsmöte med läkarteamet och få ställa frågor och så. Det är bra. Vi är alla mer eller mindre skräckslagna tror jag. Vi brukar alltid vara bra på att prata om saker, i mi familj, men dett ahar vi inte pratat mycket om alls. Det känns so att ingen riktigt vill sätta ord för de läskiga tankarna.. att tänk om hon dör? Tänk om hon inte klarar sig? Tänk om det blir komplikationer? Tänk om hon blir sängliggande resten av livet, med öppet blödande sår på magen? Utan att någonsin mer kunna äta eller dricka? Tänk om, tänkt om, tänk om. Vi lever nog allihoppa i en slags bubbla där "det fortfarande är lång tid innan det är dags för operation" och "det är supermamma, inget kan hända supermamma". Och jag vill inte spräcka bubblan heller men operationen ligger runt hörnet och det finns ingestans att gömma sig längre. Dags att möta verkligheten.
Nu måste jag fortsätta plugga, plugga, plugga. På fredag läggs hemtentan ut, som ska vara klar fredagen efter, och måndagen efter det är det dendär jävla juridiktentan. Sen är det också en hel bok som ska läsas, och uppgifter till den, och en reflektionsuppgift som ska göras efter onsdagens heldag med expressive arts. Puh.
Aja, ha det gött allihoppa! Ska försöka vara lite mer aktiv här! Vi ses när vi ses sötnosar!
