alla har en historia

Så. Snart ett år har gått sedan hon lades in. Hur sjukt är inte det? Hon har legat på sjukhuset, i ett jävla rum, i en och samma säng, i smärtor, utan att kunna äta, utan att kunna dricka. I ett år?!? Ett heeelt ååååår det är för sjukt att greppa ens. Och om några veckor kommer hon opereras. De ska försöka laga magen, laga fistlarna, laga musklerna, huden - allt. Jag är livrädd.. hur kan jag ens försöka förstå hur hon känner? Vad hon tänker? Hon sa till mig häromveckan att vi måste ordna så att hon får sova hemma minst en natt, ifall det blir den sista. Den sista natten någonsin bredvid sin make. 

 

 

Det bästa med min uppväxt var alltid att jag hade två familjer. Jag hade mammas familj och så hade jag pappas familj. Jag skojar inte, jag var aldrig ledsen över att mina föräldrar separerade, de älskade inte varandra, varför skulle de då stanna tillsammans? För oss barn? Båda gifte om sig. Mamma tidigare än pappa. Men tillslut hittade pappa också rätt. Och jag var lycklig. Jag fick en helt ny uppsättning syskon! Kusiner för första gången. En hel hög med nya släktingar. Och det bästa - en extramamma. 

 

Man kan säga att jag ganska mycket har förträngt detta. Prokrastination på hög nivå. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte låta mig själv tänka på hur det skulle vara. Inte ens nu, när jag skriver dethär, kan jag fullt ut känna efter. Jag vågar inte, jag kan inte. Vad ska min pappa ta sig till? Hur ska vi komma över den sorgen? Mina barn kommer växa upp utan henne. Utan att ens ha några minnen av henne.

 

Min yngsta storasyster (ja, det finns många) sa att vi måste hålla modet uppe, vi måste peppa mamma för att det ska bli så positivt som möjligt. Läkaren säger att det är stor risk med operationen men att det antingen är op, eller resten av livet med sjukhusvård utan mat, som gäller. Pappa säger ingenting. Jag möter honom i tystnaden och ler lite och förtränger allting som är jobbigt. Life is dandy. Vi ses när vi ses.