killer queen - queen
Idag träffade jag en vän och hennes bebis, och bebben hade en regnbågsmönstrad napphållare, vilken jag kommenterade och tyckte var bra! Då sa min vän, sådär inte skämtsamt: "Men du är ju straight nu." Och jag tänkte för mig själv, att vadfan säger hon? Så jag sa: "Det är jag inte. Bara för att jag är tillsammans med en kille nu så betyder det inte att jag 'blivit' straight. Jag är bisexuell." Och hon skakade på huvudet och skrattade. Jag kände för att förklara mer, men orkade samtidigt inte förklara för henne. Vi har kännt varann i snart 10 år, hon var med när jag kom ut, först som lesbisk, och sedan visade det sig att jag är bi. Det känns liksom som att hon kastar bort allt detdär, allt det jobbiga med att hitta sin identitet och våga acceptera mig själv. Det känns också som att hon borde veta bättre! Hon borde veta att dessa frågor fortfarande är viktiga för mig. Och, jag känner att jag inte borde behöva förklara mig. Ja, jag är tillsammans med en person av manligt kön - men jag hade likagärna kunnat vara tillsammans med en person av kvinnligt kön. Eller av inget kön.
Jag tycker inte ens om att sätta stämplar - "jag är jag, och jag är awesome", brukar jag alltid säga. Har inget behov av att förklara för folk att jag är bisexuell, men samtidigt vill jag inte att någon, speciellt någon som känner mig, ska tro att jag nu helt plötsligt är straight?! Det känns som att bisexualitet fortfarande inte tas seriöst, om man med fullaste allvar kan säga att man är straight om ens partner råkar vara av motsatt kön? Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå? Ja - jag lever med en man, i ett "traditionellt" förhållande. Men jag är allt annat än traditionell - för mig är kön och sexualitet något som inte behöver definieras, men vill man göra det, ja, varsågod. Jag dömer ingen, men däremot önskar jag att bli accepterad för den jag är. När jag var yngre var det väldigt viktigt för mig att människor visste att jag inte var straight, jag fick komma ut gång på gång på gång, för det var en del av min identitet. Och det är det fortfarande, däremot har jag inget behov av att, när jag till exempel träffar nya människor, presentera mig som bisexuell (för övrigt så brukar jag, om någon frågar, identifiera mig som queer, men iallafall). Att jag blir kär i människan och inte könet känns inte som något som någon har att göra med. Det är min ensak, men kommer det på tal så är det heller inget jag döljer. Jag blir bara upprörd över att en vän påriktigt har mage nog att säga till mig att jag nu är straight. Som om kampen mot lika rättigheter för min del är över, bara för att jag för tillfället faller under ramen för "normalt". Kampen är evig, och även om vi kommit en bit på vägen, så är vi långt ifrån där vi borde vara. För mig är det oerhört viktigt att engagera mig i frågor som rör oss regnbågens barn. Det borde ALLA tycka är viktigt.
Här är en snutt jag skrivit på en annan plattform:
"INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR - FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR!"
Denna ramsa upprepades om och om igen under paradens gång under Springpride i Eskilstuna för några år sedan. Jag var så stolt den dagen, och jag kan med rent samvete säga att jag är lika stolt idag... Alla ni regnbågens barn, och ni icke-trångsynta-icke-dömande fantastiska individer - glöm aldrig våran historia, se till att vi kämpar mot bättre tider och kom ihåg, tillsammans är vi starka!
Jag tycker inte ens om att sätta stämplar - "jag är jag, och jag är awesome", brukar jag alltid säga. Har inget behov av att förklara för folk att jag är bisexuell, men samtidigt vill jag inte att någon, speciellt någon som känner mig, ska tro att jag nu helt plötsligt är straight?! Det känns som att bisexualitet fortfarande inte tas seriöst, om man med fullaste allvar kan säga att man är straight om ens partner råkar vara av motsatt kön? Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå? Ja - jag lever med en man, i ett "traditionellt" förhållande. Men jag är allt annat än traditionell - för mig är kön och sexualitet något som inte behöver definieras, men vill man göra det, ja, varsågod. Jag dömer ingen, men däremot önskar jag att bli accepterad för den jag är. När jag var yngre var det väldigt viktigt för mig att människor visste att jag inte var straight, jag fick komma ut gång på gång på gång, för det var en del av min identitet. Och det är det fortfarande, däremot har jag inget behov av att, när jag till exempel träffar nya människor, presentera mig som bisexuell (för övrigt så brukar jag, om någon frågar, identifiera mig som queer, men iallafall). Att jag blir kär i människan och inte könet känns inte som något som någon har att göra med. Det är min ensak, men kommer det på tal så är det heller inget jag döljer. Jag blir bara upprörd över att en vän påriktigt har mage nog att säga till mig att jag nu är straight. Som om kampen mot lika rättigheter för min del är över, bara för att jag för tillfället faller under ramen för "normalt". Kampen är evig, och även om vi kommit en bit på vägen, så är vi långt ifrån där vi borde vara. För mig är det oerhört viktigt att engagera mig i frågor som rör oss regnbågens barn. Det borde ALLA tycka är viktigt.
Här är en snutt jag skrivit på en annan plattform:
"INGA NAZISTER PÅ VÅRA GATOR - FYLL DEM ISTÄLLET MED BÖGAR OCH FLATOR!"
Denna ramsa upprepades om och om igen under paradens gång under Springpride i Eskilstuna för några år sedan. Jag var så stolt den dagen, och jag kan med rent samvete säga att jag är lika stolt idag... Alla ni regnbågens barn, och ni icke-trångsynta-icke-dömande fantastiska individer - glöm aldrig våran historia, se till att vi kämpar mot bättre tider och kom ihåg, tillsammans är vi starka!
Men Gud så bra skrivet! Och riktigt otrevligt agerat av din vän... Det är ibland som att om någon är ihop med en av motsatt kön har hen helt plötsligt "blivit straight" igen, medan bisexualitet kan komma på tal om personen är tillsammans med samma kön och tidigare varit tillsammans med motsatt - eller att det bara är en fas. Hoppas det en dag inte ska spela någon roll och att allt tyckande om vad som är normalt eller vem man borde älska inte existerar. Att alla bara ses som människor.