don't stop believin' - journey
Operationen gick bättre än förväntat. Allting gick bra. Hon lever. Hon dog inte på operationsbordet, vi fick inget samtal om hur de gjort allt de kunde. Jag är nog den lättaste personen på jorden. Jag är så otroligt lättad att det ine går att beskriva.
De ska snart väcka henne ur narkosen. Igår var en helvetesdag, en evig väntan och för mig en förberedelse inför det värsta. Jag har på senare år lärt mig att förbereda mig på det värsta men hoppas på det bästa. Det är en fungerande copingstrategi för mig. Kvällen innan var vi där hela familjen, med alla barn och alla respektive, i ett 15 kvadratmetersrum med fönster som inte går att öppna och stängd dörr för vi är så högljudda. Det är kärlek. Mamsen i mitten och alla hon älskar runtom henne, pratandes, barnen lekandes på golvet. Jag tänkte att det var ett sånt tillfälle jag aldrig kommer glömma. Vi fick prata med läkaren, och så sa vi hejdå till mami. Jag hade tänkt att vara stark och inte gråta men det var ett ynkligt försök. Vad säger man till en person som man kanske aldrig mer kommer få prata med?
Och gårdagens eviga väntan. Det var nog den längsta dagen i mitt liv. Men nu är det över. Nu däremot, börjar läkningen. Den gör mig nervös. Dock så har mamma otroligt bra läkningskött, och har aldrig haft några problem med narkosen eller så (och ja, jag tar i trä nu, vill inte jinxa något). Men det är väl som läkaren sa, en dag i taget. Ska alldeles strax åka och hälsa på henne på IVA. Nu hoppas vi alla på att det värsta är över. Början på slutet.
De ska snart väcka henne ur narkosen. Igår var en helvetesdag, en evig väntan och för mig en förberedelse inför det värsta. Jag har på senare år lärt mig att förbereda mig på det värsta men hoppas på det bästa. Det är en fungerande copingstrategi för mig. Kvällen innan var vi där hela familjen, med alla barn och alla respektive, i ett 15 kvadratmetersrum med fönster som inte går att öppna och stängd dörr för vi är så högljudda. Det är kärlek. Mamsen i mitten och alla hon älskar runtom henne, pratandes, barnen lekandes på golvet. Jag tänkte att det var ett sånt tillfälle jag aldrig kommer glömma. Vi fick prata med läkaren, och så sa vi hejdå till mami. Jag hade tänkt att vara stark och inte gråta men det var ett ynkligt försök. Vad säger man till en person som man kanske aldrig mer kommer få prata med?
Och gårdagens eviga väntan. Det var nog den längsta dagen i mitt liv. Men nu är det över. Nu däremot, börjar läkningen. Den gör mig nervös. Dock så har mamma otroligt bra läkningskött, och har aldrig haft några problem med narkosen eller så (och ja, jag tar i trä nu, vill inte jinxa något). Men det är väl som läkaren sa, en dag i taget. Ska alldeles strax åka och hälsa på henne på IVA. Nu hoppas vi alla på att det värsta är över. Början på slutet.
Mami pratade om att få leka med barnen i sommar, och om att plocka svamp med oss tjejer i höst. Och det finns nog inget jag hellre vill, än att få ha hela familjen samlad, se barnen springa runt och leka och se ett leende på allas läppas. Och eftersom mami har missat över ett år av ungarnas liv, även om de hälsar på ofta, så är det ju inte samma sak. Allas våra liv har varit mer eller mindre upp och ner det senaste året. Nu hoppas jag, och vi alla, att slutet för detta elände närmar sig. Vi vill bara få hem en hel mamma. Och nu verkar det som att det äntligen börjar närma sig. Äntligen.