alla har en historia

Jag har nyligen börjat på 5:2 dieten och det har gått bra. Jag har inte märkt någon egentlig skillnad, men det har ju bara gått en månad. Idag är en faste-dag, vilka jag tidigare har klarat galant. Idag, där emot, har jag inte klarat mig galant. Jag har inte ens klarat mig bra.

Träffade en vän idag, hon och hennes sambo har börjat på LCHF för någon vecka sedan, och min vän berättade att hennes sambo brukar fuska, äta lite kolhydrater då och då för annars blir hon grinig. Jag sa att man bara lurar sig själv. Och det vet ju jag det mesta om. Jag vet hur man lurar andra och hur jag lurar mig själv - var och varje kväll när jag ligger i sängen och lovar mig själv att jag ska 1) börja träna, 2) äta bättre och 3) bli hälsosam (läs: smal).

Som barn var jag smal, jag var både aktiv och smidig och jag tyckte om att röra på mig. Sen kom puberteten, och en ödesdigen sommar spenderad hemma hos mormor i Finland. Sen min morfar hängde sig i garaget när jag var liten har min mormor varit ensam och jag antar att det är därför hon tycker om att ta hand om andra, så hon slipper tänka på sin ensamhet. Jag fick iallafall, av någon anledning, spendera en sommar hos mormor, ensam, utan mina bröder. Detta var guld - jag skulle få så mycket uppmärksamhet, godis och leksaker. Vad jag inte visste var att jag också skulle få love-handles. Sommaren var över lika snabbt som vanligt. Skillnaden var att jag inte längre var ett smalt barn. Jag var en mullig tonåring. Innan jag klev in i en härva av självskadebeteende och mörker, var jag fortfarande rätt glad. Jag menar, jag har alltid varit en glad tjej. Jag hade en bra barndom, jag var älskad, jag var duktig i skolan och jag hade vänner. Någonstans på vägen mellan mellanstadie och högstadie hände det någonting. Inte fysiskt, utan inom mig. Jag var inte längre så glad. Men istället för att prata om det - för det gjorde man inte - så fortsatte jag låtsas vara vara glad. Och nu vill jag påpeka, att även om man må vara sjuk, så kan man fortfarande känna lycka. Det jag menar när jag säger att jag inte längre var glad, är att jag nu började tänka på att jag inte längre var smal. Jag var inte längre glad för min hjärna blev fördärvad av tankar om att jag inte duger som jag är. Och varför, den eviga frågan, varför just jag, varför kunde inte jag fortsätta vara glad och älska mig själv? 

Idag skulle jag bara ha ätit 500 kalorier. Jag drack två koppar te och tre koppar kaffe på förmiddagen. När jag kom hem efter att ha träffat min vän kokade jag en skål snabbmakaroner, öste på majonnäs och sweet chili, åt upp och gick och spydde upp allting. Min sambo var inte hemma så jag kunde spy i lugn och ro. Jag har spytt några kvällar i rad nu. Innan dess var det faktiskt länge sen. Flera månader. Jag vet inte riktigt vad det var som triggade det. Men nu känns det som att jag är igång igen. Det känns som att jag återser en kär gammal vän, samtidigt som det känns som att jag vill skjuta mig själv i huvudet för jag vet bättre än att hålla på och leka med maten. Den rätta vägen till ett hälsosamt liv är motion/träning, bra matvanor och vila. Inte svälta sig själv hela dagen för att sedan vräka i sig mat och sen spy upp det och avsluta med två liter vatten. JAG VET. Och just därför är det så lätt att lura alla. Min familj vet fortfarande inget om att jag kämpat med bulimi. Jag har berättat för min sambo, men jag tror inte att han riktigt förstår hur illa det kan vara. Ni vet, han tror att det var "då nångång när jag var ung". 

Jag ville börja skriva denna blogg för att få skriva av mig. För att alla har något att berätta. En historia att dela. Jag tänker förbli anonym, och om ingen läser så gör det mig inte ett skit, egentligen. Men, läser någon, läser du, så hoppas jag att denhär bloggen, eller dethär inlägget, kanske hjälper dig på vägen, eller bara får dig att stanna upp och tänka efter. Ätstörningar är verkliga. Och ibland osynliga. Men ack, så förödande. Stanna upp! Tänkt till. Ingen är värd det helvetet som så många dagligen kämpar med. Dethär är möjligtvis början på slutet av ett destruktivt sätt att leva. Det visar sig med tiden. Tills dess, vi ses när vi ses.